strandbilder-61När ingen ser. Det år då det händer. Ångesten. Andningen blir grund, jag blir ledsen och trött, trots att jag har gott om tid att göra saker är min absoluta upplevelse att jag inte har tid, att jag inte hinner och det gör mig än mer stressad. Hela jag är spänd. Inte bara nacken utan hela jag, lätt spänd i hela kroppen, grund andning och en känsla av hopplöshet, av kraftlöshet.

Varför är det så här? Hur blev förändringen så stor av det jag varit med om? Kommer jag ur denna ångest? Kommer jag bli ”normal” igen? Jag vill det.

Ingen som ser mig i vardagen kan gissa detta. Men det är när tystnad, mörkret och kvällen sänker sig över oss som det börjar.

Det är nog bra att skriva om det. Det borde hjälpa till i någon typ av läkningsprocess. Känner att det är lite kämpigt att hitta orden i detta och jag har annars inte svårt att hitta ord. Ett steg framåt är ändå ett steg framåt…

Det är bara så svårt att kunna förklara och motivera detta i vardagen, för jag verkar ju fullkomligt normal. Hur kan jag förklara hur mycket kraft det tar av det lilla jag har? Det är inte lätt. Jag vill bara sova. Sova. Läka. Frisk luft, lugn och ordning. Ja, vad gör man? Små steg framåt är ändå just steg framåt. Framåt. Komma ihåg att det är okej att vara trött, att vilja och behöva vila. Jag är värdig, jag är okej, jag förtjänar ett gott och kärleksfullt liv.

Andas och tag hand om er. //Lotta

Annonser