Sök

Silverlight69

Första blogginlägget

Snö ringlar ned från en silvervit himmel. Koltrasten letar efter något ätbart utanför altandörren. Skall slänga ut ett nytt äpple till dem om en stund. Denna stund är min, min för jag är hemma och är sjukskriven. Stressen tog mig och det är en stress som legat och gnagt lågintensivt i många år. Den tog ut sin rätt i samband med att det är en stressig situation på jobbet också, vi tänker på vårt existensberättigande och överlevnad varje dag. Det är som sagt första dagen hemma och jag tänkte att nu, nu skapar jag den där bra bloggen, den lättillgängliga (för mig), den som är min ventil till det jag upplever i kroppen när jag varvar ner, tänker, upplever saker, hittar strategier, med mera i min tid hemma och sjukskriven. Men jag känner mig själv… Det kommer bli en del annat också. Det kommer bli texter om barn, mitt barn, orättvisor, Trump, Sverige och världen också. Om roliga händelser, saker som upprör mig och lite skrattretande inlägg. Så. Detta är Silverlights blog. Jag välkomnar mig själv och jag välkomnar er. Kom in. Om ni vill. Jag är här. Lotta.

Annonser
Utvalt inlägg

En tanke om värme, som blev något annat. Än jag tänkte.

VÄRME

Det sticker i huden, värmen sticker mig. Det gör ont. Stickig värme kör sina vassa nålar i mina armar,min nacke, svetten rinner längs med ryggen och i pannan precis där hatten inte lyckas fånga upp dropparna längre. Det är dagen vi begraver dig. spadtagen låter ratch, skoff, rastch, skoff. Huvudet. Huvudet börjar kännas lätt och allt snurrar i värmedimma, en lätt behaglig dimma där jag kan vara frånvarande i min närvaro. .Sörjande men ändå avtrubbad. En torr vind blåser, torkar våra tårar. Även om vi sökt skydd under det glesa trädet vid din sista viloplats så skänker den ingen skugga. Nåd och barmhärtighet hör inte hemma här. Sorgen bor i hettan. Det känns som vi brinner.

Varför skulle du dö? Dun dumma gammla getabock till gubbjävel. du dog med tofflorna på och pipan i mun. I din gungstol på verandan, sittande på samma sätt som du gjort de senaste 43 årens. Varför nu? Varför alls? Din skinntorre jävel, du kunde väl levt ett tag till. HELVETE!!! Jag saknar dig så det gör ont. Men jag har inte tid. Tiden till detta vill jag inte ha. Jag vill tillbaka till känslolösheten i de aircondition-kalla kontoren som har varit mitt liv sedan jag lämnade dig här. Det sticker och pricklar av hetta i mitt ansikte, jag känner hur det brinner i de små fåror som mina tårar gör innan de torkar bort igen i den obarmhärtiga hettan. Saltet svider. Fast jag är inte medveten om det, inte helt. Jag tittar på falken som flyter ovan oss, flyter på svala uppvindar, jag är avundsjuk,. Är det du? Blir stående med den torra sanden i handen, den bränner, låter den sakta rinna mellan fingrarna mot marken, det känns som flytande eld. Ansiktet mot himmelen, med brännheta tårdiken över mina torra kinder, solen sätter eld på min rygg och mina klader, mina fötter brinner de med. Varför barfota? Om du nu ändå skulle dö så, stick. Dra inte mina känslor i gruset, låt inte gråt, svett och sorg riva imin krpp när den drar fringrarna geo´nom gruset för att fånga upp en näve och slänga, ja slänga, på din kista. Av jord är du kommen… Skall jag slänga iväg näven mot falken istället? Nä, jag orkar inite.
Falken, låt mig fyga med, låt mig sväva, låt mit känna barmhärtighetens svalka mot mtt ansikte. Låt mig känna den svala nåden mot min hud.. En hostning avbryter mig. Ja, kasta gärna jorden på kistan… Säger prästen. Vart kom han ifrån? Varöfr är han här?? Javisst ja, du är ju död. Skinntorra fingrar kramar gruset och den lilla ilen av sand från min hand rinner lite långsammare ner mot marken. Den faller rakt ned, ingen barmhärtig eller obarmhärtig vind fångear den, leker med den eller blåser bort den. Den faller bara rätt ner i hettan bredvid mina fötter. Ja ha… Det smattarar som blyhagel när gruset faller över din kista. Av jord är du kommen… Men av vind vill du bli buren… Jag drar efter andan, jag torkar ut i i själen, i kroppen, i mitt innersta.. Jag faller ihop i en söndervittrande torr, spröd hög. Varför? Sorgen är som en glödande eld inom mig. Den tär och förtär, den bränner som eld varmare än solen omkring oss, jag brinner upp innifrån. Låt mig göra dig sällskap, låt mig sväva på nådens svala blå vindar, låt vindarna bära mig, låt mig få sväva med dig. Jag förbränns, världen omkring mig försvinner långsamt i ett virvlande ljud från prästen, dina syskon. Jag uppläses långsamt. Jag känner hur jag blir lättare och blir till damm, lag lyfter i ett dammmoln. Äntigen svalka… Ett märkligt skrik når in i min virvel och jag blickar mot ljudet. Där ligger jag, mitt i gassande soljljuset framför prästen och din kista., folk runt ikring mig. Jag lyfter blicken igen. Lätthet, svalka möter mig, går in i mitt innersta stoft och löser slutligen upp mig i ljus. Tack. Tack för att du lyssnade ändå. Gubbjävel. Jag känner hur jag löses upp i barmhärtighetens blå vindar över bergen och vi, du falken och jag stoftet, svävar över bergen, bort från hettan och sorgen mot svalkan och havet.Tack morfar.

Energi. Eller?

Vad händer? Det är svårt att acceptera att energin falnar och det blir en axelryckning av den oerhörda fokuserade tanken från tidigare på dagen. Det är svårt att acceptera att en axelryckning får ersätta det där djuplodande, analyserande inlägget om ”något” jag tänkte på och som var så väldigt viktigt. Självacceptans. I samklang och samspel med self management och eget driv framåt. Ingen lätt ekvation alla dagar. Så idag. Vad har livet redo för mig? Vart är jag på väg? Flum. Nej, inte. Faktiskt är det fullt allvar. Idag bör vi inte avfärda existentiella funderingar om allt och inget som flum. Vi är en spegling av Universum och vi är här för att lära och älska.

Story

Om jag bara kunde bestämma mig för vilken story som skall komma ut först? Det är bara att välja en säger man. Det är det inte. Alla mina inneboende storys trycker på och verkar vilja komma ut. Samtidigt.

Det är flera saker, händelser och perioder som vill ut och som behöver processas för att kunna bli något och/eller läggas till handlingarna. De åker runt i den kletiga röran som min oöppnade maskburk innehåller. Alla vill och alla behöver formuleras och processas typ NU.

HUR GÖR JAG? HUR VÄLJER JAG? Pappas död. Pappas liv innan döden. De samtalen jag och Pappa aldrig hade. Mina känslor om mammas och pappas agerande och påverkan på mig efter deras separation. Min egen separation. Den som tagit mer än åtta år, i ett sårigt, varigt, öppet, nedbrytande, stärkande, utmanande tillstånd. Hur jag påverkas som person av detta. Hur jag påverkats psykosomatiskt, fysiologiskt, mentalt. Hur jag stärker mig, hur jag går vidare till mina egna mål, mitt eget liv efter mina egna önskningar och värderingar. Ja, i vilken ordning skall jag ta dem. Säg det. Den som vet. Och det är ju jag…

Gillar formatet.

Har provat ett par olika bloggportaler men inte riktigt tyckt om dem då de varit för svåra att jobba med. Kanske är jag lite tekniskt utmanad? Hur som helst så är jag väldigt nöjd med WordPress-formatet. Det är hittills lättjobbat. Har inte undersökt utvecklingsmöjligheterna än då jag är här just nu och tycker det fungerar men jag ser fram emot att undersöka utvecklingen, vad jag kan koppla till bloggen och mera. Skönt med ett lättillgängligt format! (170217)

Hemma men ingen tid, hur går det ihop?

Jag är hemma hela dagarna pga en sjukskrivning. Jag hinner ingenting. Hur går det ihop? Säkert får jag saker gjorda. Sonens rum, klädkammaren och utrensning. Men det där med att andas, vila och skriva. När kommer det? Det behöver kanske ha sin gång. En fundering.

När ingen ser…

strandbilder-61När ingen ser. Det år då det händer. Ångesten. Andningen blir grund, jag blir ledsen och trött, trots att jag har gott om tid att göra saker är min absoluta upplevelse att jag inte har tid, att jag inte hinner och det gör mig än mer stressad. Hela jag är spänd. Inte bara nacken utan hela jag, lätt spänd i hela kroppen, grund andning och en känsla av hopplöshet, av kraftlöshet.

Varför är det så här? Hur blev förändringen så stor av det jag varit med om? Kommer jag ur denna ångest? Kommer jag bli ”normal” igen? Jag vill det.

Ingen som ser mig i vardagen kan gissa detta. Men det är när tystnad, mörkret och kvällen sänker sig över oss som det börjar.

Det är nog bra att skriva om det. Det borde hjälpa till i någon typ av läkningsprocess. Känner att det är lite kämpigt att hitta orden i detta och jag har annars inte svårt att hitta ord. Ett steg framåt är ändå ett steg framåt…

Det är bara så svårt att kunna förklara och motivera detta i vardagen, för jag verkar ju fullkomligt normal. Hur kan jag förklara hur mycket kraft det tar av det lilla jag har? Det är inte lätt. Jag vill bara sova. Sova. Läka. Frisk luft, lugn och ordning. Ja, vad gör man? Små steg framåt är ändå just steg framåt. Framåt. Komma ihåg att det är okej att vara trött, att vilja och behöva vila. Jag är värdig, jag är okej, jag förtjänar ett gott och kärleksfullt liv.

Andas och tag hand om er. //Lotta

Det där med ångest…

Hade kunnat börja inlägget med ”Kära dagbok” för det är lite så det känns att sätta sig ner och börja skriva om sina känslor, hur det känns i kroppen, hur tankarna går och inte går, hur vädret är och vad kissen hittat på och varför det är så svårt att sätta sig ner och börja skriva om det som finns inom mig.

 

Ja, och här skulle det komma text om min ångest/mina tankar men det får vänta lite för det tog stopp. Ingen press för detta, utan jag loggar ut och kommer tillbaka lite senare.

Hjärtat slår

Mitt hjärta slår. Mitt hjärta slår snabbt och lätt, långsamt och ångestfyllt, snabbt och fladdrigt, normalt. Men aldrig lugnt, stabilt och stressfritt. Det jobbar på för mig, oförtrutet och troget. Mitt hjärta.

Det här med att hålla andan…

Nu… Klockan är 10:07 och jag andades ut. Känns som jag hållit andan sedan klockan halv sju. Spänner mig, förberedd på flykt eller försvar, alltid beredd. Aldrig i fas. Spänner mig.
Håller andan. Andas ut slutligen, det kommer som en befrielse och sedan kan jag tänka klart och konstruktivt ett tag. Kroppen och hjärnan är slutkörda. Andas. Vila. Tillåt mig själv det. Det är ok. Berättar det för mig fler gånger – Det är ok att andas och vila. Det är ok att tillåta mig själv det. Ok…

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑