Sök

Silverlight

Första blogginlägget

Snö ringlar ned från en silvervit himmel. Koltrasten letar efter något ätbart utanför altandörren. Skall slänga ut ett nytt äpple till dem om en stund. Denna stund är min, min för jag är hemma och är sjukskriven. Stressen tog mig och det är en stress som legat och gnagt lågintensivt i många år. Den tog ut sin rätt i samband med att det är en stressig situation på jobbet också, vi tänker på vårt existensberättigande och överlevnad varje dag. Det är som sagt första dagen hemma och jag tänkte att nu, nu skapar jag den där bra bloggen, den lättillgängliga (för mig), den som är min ventil till det jag upplever i kroppen när jag varvar ner, tänker, upplever saker, hittar strategier, med mera i min tid hemma och sjukskriven. Men jag känner mig själv… Det kommer bli en del annat också. Det kommer bli texter om barn, mitt barn, orättvisor, Trump, Sverige och världen också. Om roliga händelser, saker som upprör mig och lite skrattretande inlägg. Så. Detta är Silverlights blog. Jag välkomnar mig själv och jag välkomnar er. Kom in. Om ni vill. Jag är här. Lotta.

Annonser
Featured post

Gillar formatet.

Har provat ett par olika bloggportaler men inte riktigt tyckt om dem då de varit för svåra att jobba med. Kanske är jag lite tekniskt utmanad? Hur som helst så är jag väldigt nöjd med WordPress-formatet. Det är hittills lättjobbat. Har inte undersökt utvecklingsmöjligheterna än då jag är här just nu och tycker det fungerar men jag ser fram emot att undersöka utvecklingen, vad jag kan koppla till bloggen och mera. Skönt med ett lättillgängligt format! (170217)

Hemma men ingen tid, hur går det ihop?

Jag är hemma hela dagarna pga en sjukskrivning. Jag hinner ingenting. Hur går det ihop? Säkert får jag saker gjorda. Sonens rum, klädkammaren och utrensning. Men det där med att andas, vila och skriva. När kommer det? Det behöver kanske ha sin gång. En fundering.

När ingen ser…

strandbilder-61När ingen ser. Det år då det händer. Ångesten. Andningen blir grund, jag blir ledsen och trött, trots att jag har gott om tid att göra saker är min absoluta upplevelse att jag inte har tid, att jag inte hinner och det gör mig än mer stressad. Hela jag är spänd. Inte bara nacken utan hela jag, lätt spänd i hela kroppen, grund andning och en känsla av hopplöshet, av kraftlöshet.

Varför är det så här? Hur blev förändringen så stor av det jag varit med om? Kommer jag ur denna ångest? Kommer jag bli ”normal” igen? Jag vill det.

Ingen som ser mig i vardagen kan gissa detta. Men det är när tystnad, mörkret och kvällen sänker sig över oss som det börjar.

Det är nog bra att skriva om det. Det borde hjälpa till i någon typ av läkningsprocess. Känner att det är lite kämpigt att hitta orden i detta och jag har annars inte svårt att hitta ord. Ett steg framåt är ändå ett steg framåt…

Det är bara så svårt att kunna förklara och motivera detta i vardagen, för jag verkar ju fullkomligt normal. Hur kan jag förklara hur mycket kraft det tar av det lilla jag har? Det är inte lätt. Jag vill bara sova. Sova. Läka. Frisk luft, lugn och ordning. Ja, vad gör man? Små steg framåt är ändå just steg framåt. Framåt. Komma ihåg att det är okej att vara trött, att vilja och behöva vila. Jag är värdig, jag är okej, jag förtjänar ett gott och kärleksfullt liv.

Andas och tag hand om er. //Lotta

Det där med ångest…

Hade kunnat börja inlägget med ”Kära dagbok” för det är lite så det känns att sätta sig ner och börja skriva om sina känslor, hur det känns i kroppen, hur tankarna går och inte går, hur vädret är och vad kissen hittat på och varför det är så svårt att sätta sig ner och börja skriva om det som finns inom mig.

 

Ja, och här skulle det komma text om min ångest/mina tankar men det får vänta lite för det tog stopp. Ingen press för detta, utan jag loggar ut och kommer tillbaka lite senare.

Hjärtat slår

Mitt hjärta slår. Mitt hjärta slår snabbt och lätt, långsamt och ångestfyllt, snabbt och fladdrigt, normalt. Men aldrig lugnt, stabilt och stressfritt. Det jobbar på för mig, oförtrutet och troget. Mitt hjärta.

Det här med att hålla andan…

Nu… Klockan är 10:07 och jag andades ut. Känns som jag hållit andan sedan klockan halv sju. Spänner mig, förberedd på flykt eller försvar, alltid beredd. Aldrig i fas. Spänner mig.
Håller andan. Andas ut slutligen, det kommer som en befrielse och sedan kan jag tänka klart och konstruktivt ett tag. Kroppen och hjärnan är slutkörda. Andas. Vila. Tillåt mig själv det. Det är ok. Berättar det för mig fler gånger – Det är ok att andas och vila. Det är ok att tillåta mig själv det. Ok…

Att klura ut bloggen

Ha, ha! Att försöka klura ut hur denna blogg fungerar  går så där… Det kommer och går en del ändringar i takt med att polletterna trillar ner hos mig. Lite kul i alla fall, men också frustrerande för jag vill förstå på en gång och så vill jag att det är användarvänligt när jag skall skriva, redigera och publicera. Vill gärna ha en Worldpress så det är väl till att bita sig i läppen, ta ett djupt andetag och lära sig lite i taget. Yeessss…. Utmaning.

Jag vill måla som Lindsey spelar!

Jag vill måla med ord på samma sätt som Lindsey Stirling berättar med violin. Ljuvligt, livsbejakande, känsloladdat, perfekt och virtuost – Halleluja. ( https://www.youtube.com/watch?v=5VzprYCxPBQ )

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑